För tredje året på rad packade vi och med stora förväntningar styrdes Forden norrut mot Femundenden . Nu skulle man äntligen få köra släde på ett lagom kuperat spår i Drevsjöterängen ! Tidigare samlingar hade skruvat upp förväntningarna och hemma hade det bara blivit sjöis och någon ganska slak skogsväg som gått att köra på. Närmare vi kom desto mer kom tvivlet på att få köra det gamla välkända spåret och mycket riktigt, vår Herre hade även här varit generös med kylan men snål med snön. På förarmötet fick vi det definitiva beskedet att det skulle köras på Femundens is.

Natten blev kall ( -35 ) och på morgonen spred sig paniken så sakta i mitt inre då det visade sig att bilen var bottenfrusen och batteriet inte räckte till för att få start på den. Med diverse hjälp kom vi i väg, men för sent för att nå ordinarie starttid. Å andra sidan kändes det nästan som det kunde kvitta att ge sig ut på isen för att köra 43 km i denna kyla. Fler än vi hade haft problem så att starten ändrades och efter en del trassel och elände drog jag iväg för att ta upp kampen mot kylan och medtävlande. Hundarna verkade inte ha något som helst problem med de nästan 30 minusgraderna värre var det med mina fötter , händer och ansikte. Efterhand som tiden gick och solen fått värma luften lite så blev temperaturen behagligare och man kunde börja intressera sig för de medtävlandes prestationer. En finess med att köra på isen var att det gick att se många tävlande samtidigt, de flesta ekipagen som små prickar utefter isen och spänningen bestod i att se om "prickarna" blev större eller mindre. När vi efter halva sträckan vände söderut igen och fick solen i ansiktet och vinden i ryggen blev tillvaron genast mycket angenämare. Jag började sjunga och hundarna ökade farten, om det beror på att de blir uppmuntrade av min glada sång eller är så musikaliska att de försöker springa ifrån oljudet har jag aldrig fått något svar på. Fritt fram för spekulationer.

Efter målgången visade det sig att de sprungit så fort att endast Rikke och Lotta kört fortare. Oj, nu hade jag helt plötsligt en position att försvara och kanske till och med att förbättra och tävlingsnerverna började att gå samman med magnerverna. Denna tredjeplats gav mig ju idealläget att starta efter och kunna jaga med konkurrenterna i blickfånget . Temperaturen var nu endast c:a -8 och det kändes nästan som vår. Jag sparkade för glatta livet och sjöng hela min repertoar ett antal gånger och se detta gav resultat, jag kom faktiskt ifatt Lotta och efter att ha kompiskört ett tag sackade hon och jag försökte nå Rikke, den lilla pricken långt där framme. En stund växte "pricken" och jag började tro att vi skulle kunna "få häng" på henne. Rikke såg dock vad som höll på att hända och kopplade förmodligen på raketmotorn för hon försvann i en väldig fart bort över isen. När tiderna räknats samman visade det sig att jag placerat mig mellan Rikke och Lotta och vilken man i min ålder skulle inte vara nöjd med att hamna mellan två så charmerade och duktiga unga damer???

Vad som för övrigt tilldrog sig på Femundtunet har redovisats tidigare och jag vill bara tacka alla som bidragit till att skapa detta trevliga och mycket uppskattade arrangemang. Utbytet över gränsen ökar så sakta och borde egentligen vara ändå större då det i dag är fritt fram att passera gränsen utan extra kostnader . Vi är inte fler som håller på med dessa vansinnigheter utan vi behöver varandra. Om Gud vill och Forden håller kommer vi igen nästa år och då skall jag inte missa bastun!!

Hälsningar

Allan Carlsson

EU